För full hals

Utifrån För full hals fann jag först författaren Vladimir Mayakovsij, fräck och arrogant. ”Statyer ska resas över min poesi i parker där man hostar upp tuberkulosen bland horor, hallickar och syfilis.”

Nu när jag läser texten hemma för andra gången, reflekterar jag över textens komiska ton. Mayakovskij blandar allvar med lekfullhet. Han provocerar och leker ordlekar som med hans fyndiga (påhittade?) ord som litteraturörståsigpåare, pissljumma och frågepåare.

För full hals föreställer jag mig som en mycket utmanande dikt för sin tid. Författaren uttrycker djärvhet, är aggressiv och förhärligar det militära, som när Vladimir Mayakovsksij börjar beskriva sina dikter som en stridslysten armé. ”Gjutna i bly står mina dikter beredda till strid, dessa modiga gynnare”.

Det utmanande i För full och hur den försvarar arbetarklassen beskriver särdragen för den futuristiska poesi, där Mayakovskij räknas bland de största. Så endast utifrån den här dikten, tycker jag mig få en bild av ismen i sin helhet.

Moderna

Toppen idé att ta ett besök på moderna!
Det var verkligen en perfekt tajming, med modernismen i fokus både i svenskan och på bilden.
Och vilken guide vi hade! Aldrig har någon fått konsthistoria att låta så fascinerande i mina öron. Det enda som var tråkigt var att vi inte hann se mer av utställningen då den snart kommer att bytas ut, men jag får väl ta ett eget besök innan det är försent.

Sex roller söker en författare

Jag börjar faktiskt att uppskatta teater mer och mer.
Förr var jag den som knappt kunde överväga ett teaterbesök.
Jag föredrog biografer, för det mesta lättolkad underhållning med högre tempo

Men på senare tid har jag i bildande syfte, tagit mig igenom ett antal uppsättningar, både med och utanför skolan. Och emellanåt kan en teater få mig att glömma bioduken för ett tag. Det är känslan av teaterns mer intima kontakt mellan skådespelare och publik som ibland lyckas charma mig.

Det är just den känslan av kontakt som de leker med i "Sex rollar söker en författare". Storyn är som en företrädare till inceptionfilmen med världar som går in i varandra. Skådespelarna spelar en roll som sig själva som spelare en roll för en kommande uppsättning och som sedan spelar en roll som roller från en tredje uppsättning vars skådespelare bara spelar en roll som en roll som vill bli spelade. Man förstår lika lite som de spelade skådespelarna och tillsammans är man lika förvirrade tills historien sakta sakta börjar träda fram.

Stämningen i pjäsen ändras konstant mellan komik och skräck och som publik flöt man liksom med i varje förändring. Tyvärr tappade jag tråden när vissa förklaringar blev för långdragna, vilket kanske är meningen men de blev under för långa perioder. Det blev att man tappade intresset och började studera den där konstiga snubben med kikare i raden framför. Men så fort tempot kom igång igen så var man där och fnissade eller bet på naglarna och upptrappningen i slutet av föreställningen var den bästa kvarten under hela pjäsen. Så det slutade ändå med att jag gick ifrån stadsteatern med en känsla av - ooh, vad teater kan va bra ändå!

Siddharta, inte visare än Buddha

Jag är inte kräsen när det kommer till böcker, ge mig tio sidor och jag kan börja sträckläsa. Tyvärr så var "siddharta" inte något för mig. Den korta boken ville aldrig ta slut. Det kan ha varit stilen som jag inte föll för eller det faktum att man aldrig kom någon vart. Siddaharta fick nya uppenbarelser stup i kvarten och kunde sedan ångra sin livsuppfattning helt i nästa stund.
Det var också outhärdligt tråkigt att läsa om en sådan egoist. Det var bara han, honom och hans filosofi, alla människor omkring honom var honom underlägsna och kom i andra hand, om ens det. Man träffar inte Buddha och ifrågasätter logiken i hans lära, vem tror han att han är liksom.
Några större kopplingar till realismen fann jag inte. Varför läste vi den här boken?
Nej, "Siddharta" kommer jag inte att rekommendera!

The Hours del II

Nja, halvt rätt vill jag påstå att jag hade om filmen. Hemmafrun åkte hem och firade sin mans födelsedag, men Mrs Wolf blev ensam om att ta sitt tragiska beslut.
Bra film tyckte jag, med en liten tvist i slutet med släktskapet mellan hemmafrun och clarissas gamla flamma.
Det finns inte så mycket mer att säga än att slutet ändå på något vis lutade åt det lyckliga hållet. Clarissas blev befriad från ett ansvar som länge tyngt hennes hjärta och tankar, sorgligt men sant.

The Hours

Timmarna är en film som gör mig illa till mods. Filmen är inte dålig men det finns en psykologiskt obehaglig stämning. Tre olika kvinnors liv skildras, ingen av dem lever ett problematiskt liv, men alla upplever ändå en svår inre kamp med sig själva, man bara väntar påatt någon ska bryta ihop. Det som skapar kvinnornas mentala tillstånd är inte replikerna utan deras gester och blickar som gör att man skymtar det som finns under ytan i deras tankar.

Just tankarna är viktiga i den här filmen. Här känner jag igen Joyce skrivsätt med tankar som vandrar och kvinnorna som "zoom off" (särskilt Woolf) och får den där tomma blicken. Även Prousts stil tycker jag finns med, de omedvetna tankar och minnen som smiter in i vardagen och gör kvinnorna utan märkbar anledning deprimerade.

En gissning, vem/vilka tar sitt liv under nästa lektionstimme?

- Jag tror att Clarissa dör. Hemmafrun kommer att ångra sig och åka hem och äta tårta. Hennes nuvarande sinnesstämning är för tydlig och varje film behöver sin tvist.

Värt att nämna är hur jag uppskattar denna film-film, inte skolans sedvanliga faktafilmer.

Reflektion av lektion

Madeleinekakan, - Åå, den är så äcklig! utbrast någon.

- Jag var tvungen att smaka den med en kopp te på café, berättade Katarina.

- Ja, usch med fläderte, konstaterade någon annan.

Är det bara jag som aldrig har smakat, sett eller hört talas om denna kaka och dess tillhörande te? Resten av klassen verkade helt med på noterna. Aldrig hade jag trott att min okunskap om bakelser skulle innebära att jag kände mig obildad på en svenska lektion. Hela stycket av monsieur Proust utgick från bakverket och det var som om jag ständigt missade en viktig detalj. Jag blev en smula irriterad, över en kaka. Sen eftermiddag, lite värme, socker, honung och ägg, och jag fick äntligen smaka min första hembakade Madeleinekaka, den var anspråkslös.