Jag har dragit på att börja mitt första b-inlägg om boken. Jag tror att det beror på att den har en speciell stämning som är svår att greppa och svår att beskriva, något som jag därför heller inte tänker försöka. Atomsfären gör att jag inte riktigt kan relatera till huvudpersonen Matilda. Hennes liv är så främmande, hon bor på en tropisk isolerad ö med geckoödlor och rebellkrig, långt ifrån min vardag med (snart) 15 minus grader, ipods och SD i riksdagen.
'Stora skillnader mellan romanen och läsaren behöver inte nödvändigtvis innebära något negativt, men med ”att tro på Mr Pip” blev det för många okända faktorer för min
fantasi. Klumpfiskar, grisfötter och rödskinn, bidrog, enligt mig, till att ge boken en seg start.
Det blev inte förrän runt sida 70 som jag slutade räkna sidornas nummer och började hänga med i berättandet från ”lysande utsikter” som hela Lloyd Jones romanen kretsar kring. Men också av denna roman blir jag något vilsen. För jag måste nu, tyvärr, erkänna att jag ännu inte har läst den bok ”som råkar vara den främsta romanen av artonhundratalets främste engelska författare” (s.23).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar