Baken, den är delad i två.

Jag kan förstå att vissa menar att Lloyd Jones borde avslutat boken på sidan 197. Därifrån skulle läsarna sedan själva få fantisera ihop en framtid för Matilda. För där avslutades romanens unika drag, ölivet, som Matilda då lämnat bakom sig. Sista delen blev mer som en utfyllnad.

Själv blev jag besviken över svaret på gåtan om den röda clownnäsan. ”Regissören tyckte att Tom skulle ha en röd clownnäsa och att drottningen av Saba skulle stå i en vagn som Tom drog”. Från s. 215. En fråga som dyker upp på den första sidan, har en otroligt tråkig förklaring tvåhundra sidor senare! Då blir man inte helt glad i Lloyd Jones. Men jag tyckte i alla fall om slutet ändå. Jag vill alltid gärna veta hur det går för huvudpersonen och ogillar att gå runt med frågetecken. Men jag antar att det handlar om en smakfråga.

Tom s. 197

”Nej!” Tänkte jag när jag läste om hur Mr Watts och Matildas mamma plötsligt blir brutalt mördade, stackars Matilda. Hela hennes värld raserar och det förändrar hela känsloläget i boken, hoppfullheten är bortblåst. Det förändrar Matilda, som inte reagerar som hon gjort tidigare genom boken, hon är inte fundersam eller lika känslosam längre. Hon är inte den Matilda som jag hunnit lära känna. Det känns därför mer som om händelseförloppen därefter är en luddig mardröm, som huvudpersonen snart kommer att vakna upp ifrån.

En mening som jag fastnade för är ifrån sida 197 när Matilda precis anlänt till fastlandet och blir undersökt av en läkare: ”Min mamma heter Dolorece Mary Laimo, sa jag. ”

Som hon berättar för sin läkare. Heter, inte hette. Kanske är det så att Matilda själv inte inser vad som skett.

tom s. 176.

Sammanfattat har byborna haft sitt första möte med rödskinnen. Efter alla rykten soldaterna har och deras tidigare vandalisering av byn, så är rädslan stark hos människorna. Missförstånd och enorm otur gör att rödskinnens general får för sig att barnens avgudade Mr Pip, är en rebell som människorna gömmer. Soldaterna kräver att rebellen ska överlämnas. Eftersom ingen Mr Pip dyker upp, bränner rödskinnen upp bybornas få och kära ägodelar och de lämnar dem med en varning om ett nästa besök, då de förväntade sig att Mr Pip skulle infinna sig.

Allt detta kunde självklart undvikas om bara Mr Watts lyckades få fram boken som bevis på att Pip inte var något mer än en romanfigur. Men boken var försvunnen. Matilda upptäcker strax därefter att hennes egen mamma gömt boken, allt för att driva bort Mr Watts och ”lysande utsikter”.

Från den här delen har jag två viktiga punkter att belysa;

1. Det förödande missförståndet, som jag anser är en ologisk del av boken. Hur kan något så obetydligt som ett namn skrivet i sanden få rödskinnen att reagera så starkt. Hur kan människor, som inte är direkta fiender, inte kommunicera bättre med varandra. Kanske är det för att det är svårt för mig att föreställa mig konflikter som bygger på okunskap av den sorten som ”triggar” rödskinnens general?

2. Hur Matildas mammas stolthet och Matildas lojalitet till henne står i vägen för lösningen! Hur kan ingen av dem göra någonting i en situation där allt de äger, alla de bryr sig om är i fara. De har hela tiden chansen att vara ärliga mot varandra och alla andra.

Jag blir nästan lite upprörd när jag läser. Hur kan inte kommunikationen mellan människor vara bättre i en så liten och isolerad by?! Det är inte realistiskt… åh andra sida är det faktiskt en bok det handlar om..

tom s. 98 del 2.

Juste(! )handlingen…

… Ön, utan namn, där romanen utspelar sig, är under blockad efter att ha blivit spelplanen för ett krig mellan soldater och rebeller. Det innebär att öborna som inte flydde ifrån ön innan blockaden, blivit helt isolerade från den civiliserade världen. I takt med att oroligheterna och våldet runt omkring trappas upp, bestämmer sig den siste vite mannen på ön Mr Watts, att ställa upp som lärare åt barnen på ön. Mr Watts har ingen utbildning för läraryrket och låter istället barnens familjemedlemmar komma på besök och berätta vad de vet om världen. Deras berättelser är mycket fascinerande, allt ifrån hur man dödar en bläckfisk till färgen blått och till att det finns sånger som botar hicka. Mr Watts delar självklart också med sig av sin kunskap genom att presentera barnen för Mr Dickens roman ”lysande utsikter”. Det blir succé! Boken ger barnen på ön en annan värld att fantisera om under de mörka nätterna, en plats att fly till i tankarna.

Matilda blir som betuttad av boken och börjar, till hennes religiösa mammas bestörtning, tro mer på huvudpersonen Pip än på gud. Matildas mamma börjar därför motarbeta ”lysande utsikter” och den gudlösa Mr Watts. Vilket bara leder till att Pip blir mer och mer involverad i öbornas liv än vad någon kunnat föreställa sig!

"Att tro på Mr Pip" tom s. 98 del 1.

Jag har dragit på att börja mitt första b-inlägg om boken. Jag tror att det beror på att den har en speciell stämning som är svår att greppa och svår att beskriva, något som jag därför heller inte tänker försöka. Atomsfären gör att jag inte riktigt kan relatera till huvudpersonen Matilda. Hennes liv är så främmande, hon bor på en tropisk isolerad ö med geckoödlor och rebellkrig, långt ifrån min vardag med (snart) 15 minus grader, ipods och SD i riksdagen.

'Stora skillnader mellan romanen och läsaren behöver inte nödvändigtvis innebära något negativt, men med ”att tro på Mr Pip” blev det för många okända faktorer för min

fantasi. Klumpfiskar, grisfötter och rödskinn, bidrog, enligt mig, till att ge boken en seg start.

Det blev inte förrän runt sida 70 som jag slutade räkna sidornas nummer och började hänga med i berättandet från ”lysande utsikter” som hela Lloyd Jones romanen kretsar kring. Men också av denna roman blir jag något vilsen. För jag måste nu, tyvärr, erkänna att jag ännu inte har läst den bok ”som råkar vara den främsta romanen av artonhundratalets främste engelska författare” (s.23).