Jag börjar faktiskt att uppskatta teater mer och mer.
Förr var jag den som knappt kunde överväga ett teaterbesök.
Jag föredrog biografer, för det mesta lättolkad underhållning med högre tempo
Men på senare tid har jag i bildande syfte, tagit mig igenom ett antal uppsättningar, både med och utanför skolan. Och emellanåt kan en teater få mig att glömma bioduken för ett tag. Det är känslan av teaterns mer intima kontakt mellan skådespelare och publik som ibland lyckas charma mig.
Det är just den känslan av kontakt som de leker med i "Sex rollar söker en författare". Storyn är som en företrädare till inceptionfilmen med världar som går in i varandra. Skådespelarna spelar en roll som sig själva som spelare en roll för en kommande uppsättning och som sedan spelar en roll som roller från en tredje uppsättning vars skådespelare bara spelar en roll som en roll som vill bli spelade. Man förstår lika lite som de spelade skådespelarna och tillsammans är man lika förvirrade tills historien sakta sakta börjar träda fram.
Stämningen i pjäsen ändras konstant mellan komik och skräck och som publik flöt man liksom med i varje förändring. Tyvärr tappade jag tråden när vissa förklaringar blev för långdragna, vilket kanske är meningen men de blev under för långa perioder. Det blev att man tappade intresset och började studera den där konstiga snubben med kikare i raden framför. Men så fort tempot kom igång igen så var man där och fnissade eller bet på naglarna och upptrappningen i slutet av föreställningen var den bästa kvarten under hela pjäsen. Så det slutade ändå med att jag gick ifrån stadsteatern med en känsla av - ooh, vad teater kan va bra ändå!
