The Hours

Timmarna är en film som gör mig illa till mods. Filmen är inte dålig men det finns en psykologiskt obehaglig stämning. Tre olika kvinnors liv skildras, ingen av dem lever ett problematiskt liv, men alla upplever ändå en svår inre kamp med sig själva, man bara väntar påatt någon ska bryta ihop. Det som skapar kvinnornas mentala tillstånd är inte replikerna utan deras gester och blickar som gör att man skymtar det som finns under ytan i deras tankar.

Just tankarna är viktiga i den här filmen. Här känner jag igen Joyce skrivsätt med tankar som vandrar och kvinnorna som "zoom off" (särskilt Woolf) och får den där tomma blicken. Även Prousts stil tycker jag finns med, de omedvetna tankar och minnen som smiter in i vardagen och gör kvinnorna utan märkbar anledning deprimerade.

En gissning, vem/vilka tar sitt liv under nästa lektionstimme?

- Jag tror att Clarissa dör. Hemmafrun kommer att ångra sig och åka hem och äta tårta. Hennes nuvarande sinnesstämning är för tydlig och varje film behöver sin tvist.

Värt att nämna är hur jag uppskattar denna film-film, inte skolans sedvanliga faktafilmer.

Reflektion av lektion

Madeleinekakan, - Åå, den är så äcklig! utbrast någon.

- Jag var tvungen att smaka den med en kopp te på café, berättade Katarina.

- Ja, usch med fläderte, konstaterade någon annan.

Är det bara jag som aldrig har smakat, sett eller hört talas om denna kaka och dess tillhörande te? Resten av klassen verkade helt med på noterna. Aldrig hade jag trott att min okunskap om bakelser skulle innebära att jag kände mig obildad på en svenska lektion. Hela stycket av monsieur Proust utgick från bakverket och det var som om jag ständigt missade en viktig detalj. Jag blev en smula irriterad, över en kaka. Sen eftermiddag, lite värme, socker, honung och ägg, och jag fick äntligen smaka min första hembakade Madeleinekaka, den var anspråkslös.