Det slog mig att vi har arbetat oss bakåt i tiden i svenska språkets historia. Jag vet inte om någon orsak nämndes under lektionerna, men det känns som en förvirrad tidslinje för mig nu. Fanns det ett syfte?
I alla fall tycker jag att fornsvenska har varit den mest fascinerade språkepoken. Till skillnad från nusvenskan och nysvenskan såg skriften inte bara ut som om någon skakat loss på tangentbordet. Det som ett helt nytt språk, men man hörde något som var snarlikt svenska när man läste högt! Och det där med att man blandade in runor med moderna bokstäver, hade jag aldrig kunnat tänka mig. Jag trodde nämligen att de två skriftstilar alltid hade varit skilda åt.
Det blev tydligt att jag måste haft fel när vi studerade runorna från runsvenskan och urnordiska, där man kan se hur vissa bokstäver börjar ta form från runorna. Antagligen har jag varit för upptagen med att associera runorna till alla vikingaberättelser för att ha märkt det tidigare...
Nu när vi har avslutat språk-tidsresan tycker jag att många av mina egna frågetecken suddats ut. Nu får vi se om jag kommer ihåg något tills på måndag!
