onsdag 19 maj 2010

Fursten = Führer


1. att tänka kring Dvärgen och det allra sista avslutande stycket. Vad tänker ni om det? Vad har det för betydelse? Hur hänger det (kanske?) samman med att boken kom ut 1944 (vilket betyder att den skrevs året innan eller så?

2. att tänka kring romanen som helhet. Vad tycker du nu om läsningen av den, efter att ha pratat med andra om den?

1. "Det är ett tomt och glädjelöst liv, men jag finner mig i det utan klagan"

"Om jag känner min herre väl kan han inte i längden undvara sin Dvärg".

Båda dessa citat är ifrån det sista stycket. Efter att ha läst dem tycker jag, för första gången, synd om Dvärgen. Hela det sist stycket i boken uttrycker hopp, längtan och likgiltighet. Man insåg plötsligt hur ruskigt naiv Dvärgen var. Han var så oberörd av sin situation och trodde verkligen på att hans avgudade furste behövde honom.
Inblicken gjorde det sista stycket till ett viktigt avslut och den gav mig en annan uppfattning i frågan om romanen skildrar ondska. Den består av hat och fruktansvärda handlingar men beskriver inte ondska på det sätt som jag definierar den.
När jag ändå är inne på tema ondska, 1944... ja, vad hände då? Min första tanke var att min farbror föddes det året, men det var antagligen inte vad uppgiften syftade på. Men så efter en stunds fundering fick jag några idéer om vad det kunde röra sig om och jag googla lite på det.
För vad var det för stort tumult i Europa runt 1944.(?) Jo, andra världskriget!
Jag kan föreställa mig att mycket av det som händer i boken har inspirerats av kriget. Det finns många paralleller jag kan dra. Furstendömet skulle kunna stå för Tyskland, Dvärgen som det tyska folket och fursten som landets diktator, han avgudas av folket(dvärgen) och framstår som grymheten själv. Pakten och kriget som utspelar sig i boken känns på samma sätt bekant med det som skedde mellan Tyskland och Sovjet.
Med den här tolkningen så har man kommit till andra världskrigets slut i det sista stycket, då det tredje riket har fallit. Kanske kan dvärgens känslor också berätta om sinnestämningen hos det ockuperade tyska folket?

2. Jag tyckte om romanen. Jag kunde inte alls relatera till dvärgen eller förstå honom, men jag tyckte att språket var vackert. Stilen bidrog till att man levde sig in i boken och kunde se händelseförloppen framför sig. Det var så beskrivande och hade den där speciella rytmen vi pratade om under lektionstimmen, något som jag inte hade reflekterat över innan.
Ett ex. är ett citat ut s. 154, när Dvärgen beskriver Don Riccardos gapskratt.

"Tandköttet och läpparna var alldeles våta och tårarna sam vid den otäcka lilla körteln i ögonvrån, varifrån det gick ut små blodstrimmor över de mörkbruna, onaturligt lysande ögonen. Struphuvudet hoppade på honom under den korta, svarta skäggstubben neråt halsen."

Nu blev det lite långt igen. Men det finns så mycket att säga om en bok med så många djupa politiska och psykologiska budskap, hur klarade jag alls av det här inlägget?!


/ Annzi

söndag 16 maj 2010

Hej hopp, super flopp!

Om jag dröjde lite med det här inlägget så kan jag berätta att jag varit för deprimerad över skrivningen att jag inte velat blogga om den. Men som tur är så hinner jag innan deadline, Katarina sa till mig "- innan veckan är slut." det är fortfarande söndag. :)
Nu har du examinerats på området medeltidens litteratur. Hur gick det? Kunde du visa vad du kan? Vad var lätt - vad var svårt?

Det gick inge bra alls, det gick faktiskt dit pepparn växer. Varför? Var ska jag börja..

Två koppar kaffe på morgonen och ett glas juice, nej jag var bestämt inte kissnödig innan jag gick hemifrån eller under luchtimmen, men under svenska timmen, då minsann.

Tiden, den som alltid ska ticka iväg när man behöver den som bäst. Jag vet att det var en del av uppgiften att hinna, men tyvärr jag hann inte. Jag fokuserade få med något om tre olika texter vilket gjorde att allting blev halvdant. Jag känner att jag inte fick med vad jag ville ha sagt och jag kunde inte alls visa mina kunskaper. För jag hade faktiskt pluggat väldigt flitigt. Jag skulle kunnat berätta om tjocka Margot som Villion diktade om, vilket år Dante var född, om vad Heimskringlan handlade om och om...


Nej, det gick verkligen inte bra den här gången, vilket var synd eftersom jag faktiskt tyckte att medeltiden har varit vårt intressantaste avsnitt hittills.

/Ann

tisdag 4 maj 2010

Om Havamal

Vilka är dina favoriter bland ordstäven i Havamal - och varför? Berätta! Och försök gärna skriva ett eget bidrag i livsvisdomsväg (det finns kanske något som saknas i Havamal?) i samma litterära stil, med alliterationer och ordkarg precision!

Min valda dikt ur samlingen Havamal är nr 15;

"Att fråga och tala tillhör en vis
om han vill kunnig kallas;
men förtro dig till en, icke till två
världen vet vad tre veta"


Min tolkning av dikten är att den vill förmedla visdom om tillit; För att ta del av det sociala samspelet måste man kunna fråga och tala till andra människor men man ska vara försiktig om vad och till vem man talar till. Bäst är det att ha endast en att lita på om man vill vara säker på att det inte ska spridas.
När jag läste den här dikten tyckte jag att det var otroligt häftigt att den handlade om något som jag, ca 1200 år senare, kan relatera till. Jag har själv har jag varit med om många "backstabings" i mitt liv efter att jag har litat på fel personer. Något som antagligen kunde undvikits om jag hade anförtrott mig till endast en person. Om endast en annan vet så blir det kristallklart om vem som gjort bort sig när det spritts. Det tror jag ger personen i fråga mera ansvar, vilket förhoppningsvis får honom/henne att hålla trut!


Tyvärr är jag förskräckligt dålig på all sorts diktning men här är mitt egna tappra försök till en Havamal dikt;

"Icket ska man allt önska
den som allt haver saknar ändå
den som allt haver saknar önskan
inget är makt och material utan mål
Borta är viljan"



Jag tyckte att det saknades lite visdom om oklok girighet, något som kanske finns mera idag än då?!

/Annzippan

onsdag 21 april 2010

Ann + Robin hood = Sant

Hur är det med riddarromantiken? Finns det någon - gammal eller modern - riddarberättelse som du särskilt gillar eller ogillar? Berätta om den och om varför du gillar eller ogillar den.

Pinsamt nog måste jag erkänna att jag alltid haft "a thing" för gamla godingen Robin Hood. Robin Hood är en riktig cooling med sin båge och historien är helt enkelt grymt bra! En lagom balans mellan romantik och moral. Det ger utrymme åt massor av spänning, en lite förbjuden kärlek, lojaliteten till den rättmäktige kungen, ett ädelt rövarband och humor i små doser. (En munk som slåss?)

Det bästa är förstås konceptet "Att ta från de rika och ge till de fattiga", vilken grej! Sagan har förtrollat banditerna till hjältar. Och det slår mig att budskapet är märkligt för att komma ifrån en tid med stort kristet inflytande; synder var rättfärdigade om de verkade för allmänhetens bästa.

Jag tycker att sagan ger hjältar en ny image, de är inte längre prinsar och riddare i skinande rustning på ståtliga hästar. Det är ändå för min del inga tvivel om att ”Robin Hood” är en riddarberättelse, mod, religion, vackra damer och annan storsint ridderlighet finns det gott om.




Nu när jag skrivit mitt inlägg får jag en trist insikt. När jag försöker minnas bilden av den gudfruktige Robin Hood och den fagra Marion så är paret prydda med både päls och svans och är skrikigt orangea. Har Disney fördärvat mig? – Det är nog dags för mig att leta reda på original berättelsen.



Natti natti, nu ska jag drömma om riddare med pil och båge.

//Ann

tisdag 13 april 2010

Får du en citron, gör lemonad!


Nu är det något nytt på gång och den första uppgiften är att svara på frågan(Som jag har tolkat den);
- Vem/ vad hämtar jag inspiration hos när livet ger mig en citron?

Jag inspireras av min biologiska mormor.
Min mormor växte upp på landsbygden i det då Japan-ockuperade Korea under 1930 talet. Ett helt annat liv, en helt annan värld. Hon är en kvinna som har varit med om saker jag aldrig ens skulle kunna föreställa mig. Men trots alla motgångar så klarade hon sig, det gick inte alltid bra men hon överlevde.
Så när det börjar att gå riktigt illa, då tänker jag på min mormor. Om hon klarade sig genom det hon fick uppleva, då kommer jag också att klara mig!






Inte längre blott en bokblogg

Okej, jag hade fel.
Boken har lidit mot sitt slut, men det har inte bloggandet.
För nu ska det bloggas om annat!




tisdag 23 mars 2010

Låt oss kalla honom Pär

”Du talar om ditt namn men hur jag komma ihåg engelskt namn? Västerländska namn är oihågkomliga” citat sida 48.
Alltså, Zhuang kommer inte ihåg mannens namn och refererar alltid till honom som "Du". Inte en enda gång får man reda på vad han heter.
”Du frågar mitt namn. Jag säga jag börja med Z…
På samma sätt är Zhuang ”Z” för mannen. Slutsatsen jag har dragit av det här är antingen att namnen är oviktiga mellan dem eller att boken ska kännas personligare Som om den är direkt skriven till mannen hon älskar.

- Om vad tycker jag om hennes man?!
Låt oss kallas honom Pär (mycket brittiskt). Han är hel knäpp. Hur kan han ragga upp en vilsen 20 år yngre kvinna som knappt kan engelska, flytta ihop med henne och sedan ha så lite förståelse för henne. ”Så du har alltså snokat igenom alla mina CD skivor? – Naturligtvis, jag säger. Jag läsa dina brev och din dagbok också” citat s. 92.
Zhuang har snokat runt i Pärs privata saker och han blir oerhört upprörd och arg. Men hon förstod inte bättre, att vara ett par för henne innebär att man delar allt.

I mellan åt får jag en känsla av att Pär utnyttjar henne. Han vill ha en enkel livsstil och jag tror att han upplevde henne som simpel när det träffades. Hon var som ett barn där allt var nytt och hon beundrade honom för hans språk och sätt. Han kunde känna sig uppskattad och intelligent med henne. Men när Zhuangs språk utvecklas så blir hon säkrare på sig själv och får en annorlunda syn på Pär. Hon börjar ifrågasätta saker och argumentera med honom. Det är där som det känns som om konflikterna mellan dem börjar.

Pär känns som en svår man att leva med, vegetarian, mycket ångestfull, osäker sexualitet, har inga mål i livet, listan är lång. Men Zhuang verkar däremot anpassa sig otroligt bra. Hon har levt under stränga förhållanden i Kina, där man inte fick sticka ut och allt skulle vara enligt regeringens önskemål. Friheten i England är därför en helt ny erfarenhet, men Zhuang verkar acceptera den så snabbt, som t.ex. synen på sex och sexualitet

Under dessa 120 sidor-någonting förbättras hennes engelska (svenska). Grammatiken blir bättre och meningarna får mer flyt. Det händer lite i taget så att man inte märker det förrän man bläddrar tillbaka.
Allt ifrån mig den här gången!


Ankypanky!